EU, Davos och Thomas Mann

Jag kom att tänka på Thomas Manns stora roman Bergtagen när jag hörde medierapporteringen från toppmötet i Davos idag. Jag var då på väg hem från en lunch med EU-kommissionär Cecilia Malmström.

Lunchsamtalet handlade om de stora utmaningar som vi nu står inför i Europa. Den aktuella europeiska debatten domineras naturligtvis av de ekonomiska problemen, men också på det område som Malmström har huvudansvaret för i kommissionen – asyl, arbetskraftsinvandring etc - prövas Europasamarbetet. Gemensam nämnare är bristen på ledarskap.

Det finns i dessa dagar många anledningar till att fundera över Europas framtid. Vår kontinent har ju bidragit med något av det allra bästa i mänsklighetens historia men också något av det allra värsta. Frågan är om vi lärt oss läxan eller om vi av isolationistiska eller populistiska skäl blundar för riskerna med ett Europa som tappar fart och kanske rent av går åt fel håll.

Ekonomiskt står Europa inför en kortsiktigt mycket tuff kris och en långsiktigt mycket tuff utmaning. Tyvärr ser det dystert ut. Det ledarskap som behövs är inte på plats. Högljudda inhemska opinioner gör medlemsstaternas ledare mycket tveksamma att ta ansvar för den gemensamma ekonomiska utvecklingen och för ansvarstagande gentemot omvärlden.

Vår relation till övriga Europa är en stor framtidsfråga för Sverige. Ska vi vara med fullt ut eller ska vi tillsammans med Tories i Storbritannien och populister i andra länder välja en mer EU-skeptisk linje? Vilket val vi gör spelar naturligtvis i sig stor roll för Sverige. Men jag tror man måste inse att oavsett vilken väg Sverige väljer så kommer Europas framtid att avgöra också vår. Ska vi då vara med på allvar och påverka eller ej? Ska vi driva på för att Europa ska vara en samarbetande världsdel som förknippas med öppenhet, dynamik, mänsklig rättigheter och klimatansvar, eller ska vi se på när det bli en splittrad kontinent där man möjligtvis mellanlandar för att tanka på vägen mellan Asien och USA?

I Bergtagen åker Hans Castorp till Berghof för att besöka sin kusin på ett lyxigt sanatorium uppe i bergen. Snart blir han själv också smittad av ”sjukdomen” och stannar i sju år.

Och nedanför berget närmar sig första världskriget…

En bild av svensk EU-opinion eller bristen på europeiskt ansvarstagande? Välj själv.

Cn