Almedalen

Förbereder mig nu för Almedalsveckan. Det blir några hektiska dagar där jag ska debattera läslust, musikexport, upphovsrätt, mediepolitik, arbetsmarknad etc.

Jag ska också berätta lite om min roman Maktens offer som kommer ut i september och där Almedalsveckan faktiskt har en liten roll.

Varje år uppstår diskussion kring nyttan med Almedalen. En del kallar veckan en fest för demokratin andra avskyr spektaklet. Jag är något mer försiktig i min inställning. Efter kritiska kommentarer för några år sedan fick jag dock nyligen bannor i Kristianstadsbladet av en mycket klok man för min inställning. Men jag tror jag håller fast vid min något veliga inställning. Några år har jag deltagit och när jag väl är där är det ett rimligt krav att jag också fyller kalendern med möten och debatter.

Och visst är det intressant ur ett demokratiskt perspektiv det som sker, eftersom så många av samhällets beslutsfattare samlas. Men ärligt talat är publiken på de flesta seminarierna redan väl engagerade och insatta i frågorna som diskuteras och ju mer Almedalsveckan växer desto färre vanliga turister får rum i Visby. Gräsrotsdemokrati är det inte frågan om.

Det innebär emellertid inte att det är utan vikt. Tvärtom träffar man många kunniga människor, inbegrips i många intressanta samtal, lär sig en hel del och knyter nya kontakter.

Koppling till Maktens offer? Jo de två huvudpersonerna träffas vid ett seminarium om Turkeits EU-medlemskap (där publiken i stort sett enbart består av representanter från den turkiska ambassaden) och de begår ett misstag som de bittert ska få ångra.

Cn